Samverkan och konkurrens – vad betyder det för lärosäten och studenter?

2011-10-28
Agneta Stark, ordförande i SUHFs expertgrupp för avgiftsfrågor och styrelseordförande för Dans och Cirkushögskolan i Stockholm, tidigare rektor vid Högskolan i Dalarna och 2006-2010 vice ordförande i Sveriges universitets- och högskoleförbund.
– Var och varför uppstår konkurrens i högskolesystemet, frågade Agneta Stark. Mellan vilka aktörer – nationellt och internationellt?

Studenter

En väldigt viktig konkurrensfråga för studenten är ”Högre utbildning eller ej?”. Är det självklart eller måste jag motivera varför jag läser vidare? Högre utbildning innebär ju höga risker och leder till konstiga jobb och stora skulder. Konkurrensen ändras hela tiden med konjunkturerna – söktrycket till högskolorna ökar när det är svårt att få andra jobb. Men bilden att högre utbildning ligger i början av yrkeslivet eller inte alls håller på att lösas upp i Sverige. Många byter yrke och livsinriktning med hjälp av högre utbildning och då är konkurrensen: ska jag jobbar kvar där jag är eller byta karriär med högre utbildning?
Högre utbildning verkar vara vanebildande – den som en gång har börjat vill ha mer.

Men varför ska man läsa högre utbildning?
Den som väljer högre utbildning påverkas av sin omgivning: antingen går man i samma fotspår ”för att det är bra” – eller så väljer man att läsa till vad som helst utom det som de närmaste har blivit: ”för det är inte bra…”

Vilken inriktning ska man välja?

Sökande som har högutbildade föräldrar väljer ofta utbildningar som kräver höga betyg, typ medicin och juridik. Den som saknar akademiska traditioner i familjen väljer att bli exempelvis tandhygienist. Högre utbildning kan betyda olika saker. De utpräglade yrkesutbildningarna är också mest socialt snedrekryterande – fastän åt olika håll. Konkurrensen mellan yrkena finns på flera sätt: En del har höga betyg från gymnasiet och undrar ”vad ska jag nu läsa: Handelshögskolan i Stockholm, komplettera i medicin eller… nej, jag blir jurist!”.  Denna grupp är liten, men den hörs.

Andra säger att ”det är väldigt långt till högre utbildning, men jag bor nära högskolan så jag tänkte gå på informationen”. Och så väljer de något som ges där. Efter ett tag tycker de kanske att utbildningen känns fel och blir en ”administrativt fruktansvärd person” som utbildningsinriktning. Det är ett stort framsteg för många av dem som gör det, som växlar spår och vågar satsa på det som de egentligen har drömt om.

– Jag älskar utbildningsbytarna, säger Agneta Stark. Men jag är dödtrött på ”de bästa”.

”De bästa” ska

  • bli forskare, medicinare, ingenjörer, lärare,
  • rädda Sverige eller
  • gå in i UD.

Men vad händer med alla andra som bara är tillräckligt bra? Alla som upptäcker vad de är bra på genom att börja på något som de inte visste om de skulle klara? Varför ska man alltid tala om de bästa?

Om vi skulle leta fram de 1 000 bästa i Sverige – hur många av dem ska bli förskollärare eller arbeta vid det nya Nobeluniversitetet som ska ta Nobelpris? En bisarr tankevärld, men den håller en mängd människor borta från högre utbildning. Om man måste vara bäst och inte är säker på att man klarar sig över huvud taget – hur vågar man då söka till högre utbildning?

Erbjudandet från alla lärosäten borde vara: ”om du söker in här, har kvalifikationer, kompetens och fyller kraven, så ska vi se till att du blir bra nog om du lägger manken till…”. Och ”bra nog” är en helt annan sak än ”vi måste få de bästa”.

Att hela tiden öka kraven på studenterna för att få fram de bästa är logiskt, men skapar också känslor av otillräcklighet hos studenterna. Man kan välja mellan att antingen kontrollera studenterna in absurdum eller sporra dem att göra sitt yttersta och komma mycket längre än vad de trodde var möjligt.

Jag minns själv hur det var på uppropet när jag började på Handelshögskolan i Stockholm – jag och 219 andra som alla hade varit bäst i klassen: man kunde skära ångesten med kniv. ”Vem är man om man inte är bäst i klassen?” Existentiella frågor – som ledde till lysande resultat, alkoholism och självskadebeteende.

Resultatet blir bättre om lärosätet säger till studenten att ”om vi hjälps åt så kommer du att bli bättre än du någonsin tror” – med undantag för dem som tror att de kan allting från början. Men den gruppen är ett mindre problem än de som tror att de inte kan.

Så bort med dem bästa och in med dem som är lite halvbra – de är ändå de flesta. Och de är på dem på vilka alla länder bygger. Och det är stimulerande att se att de som ingen trodde något om kan komma att göra märkvärdiga saker.

Konkurrensen mellan lärosätena är påtaglig – det framgår av årets budgetproposition. I nuvarande system gör lärosätena vad de vill under takbeloppen, men nu vill regeringen flytta resurser för särskilda ändamål till särskilda lärosäten. Målet är att få fler civilingenjörer, fler läkare, fler sjuksköterskor och att vissa kategorier av lärare flyttas om. Och eftersom det är dyrare att utbilda civilingenjörer än högskoleingenjörer – som teknikföretagen skriker högt efter – så kommer det med oförändrade resurser att bli färre färdigutbildade ingenjörer totalt i framtiden.

Sammanfattningsvis kan man säga att när relativt dyra utbildningar ska bli flera med oförändrade resurser så kommer det att bli väldigt mycket färre humanister och samhällsvetare i framtiden. Det går ungefär 4-5 samhällsvetare på en medicinare…

Då ökar konkurrensen mellan lärosätena – det blir framför allt lärosätena i de större städerna som får resurserna. Med följd att rubriken STUDENTBOSTADSKRIS kommer att bli både större och vanligare i pressen om ett par år.

Rankinglistor ska visa studenterna vilka lärosäten som ger den bästa utbildningen. Men det finns ingen enhetlig definition av vad som är bäst – det beror på ändamålen. Det finns konkurrens om olika fördjupningsinriktningar för dem som redan har börjat en utbildning, ett hett exempel är specialistsjuksköterskor. Men det kan även vara konkurrens inom företagsekonomi, lärarutbildning och allt möjligt annat. Frågan är snarare vad erbjuder den högre utbildningen och vårt lärosäte/ämne eller vår inriktning/utbildning. Hur bjuder vi in och vem arbetar vi tillsammans med i den inbjudan?

Ibland arbetar vi med arbetslivet, exempelvis vid teknikutbildningar. I andra fall med utländska lärosäten eller med tidigare studenter som berättar hur intressant utbildningen har varit i sig. Eller så är upplägget mer teoretiskt och visar på vad de sökande kan göra i framtiden – det är bara den egna fantasin som sätter gränsen.

Men lärosätena bjuder in på olika sätt. Även omvärlden ger olika bilder av de yrken och ämnesområden som finns. Yrkeslivet har stor inverkan på högre utbildning i dag – och så ska det vara. Men man ska komma ihåg att många av dessa yrken har tillkommit just därför att tidigare studenter har börjat läsa någonting och därefter skapat sitt eget yrke och sin egen bransch.

För trettio år sedan trodde väl ingen att dataspel kunde vara något för högskolan? Nu drar rätt många in massa pengar i en helt ny bransch som inte var möjlig tidigare. Och hela miljöbranschen i Sverige har sitt ursprung i ”miljömuppar” som gav sig sjutton på att de skulle kunna läsa om sitt intresse när de lämnade fågelträsken för högskolan. Nu är miljöforskningen en väsentlig del av svensk kunskapsbildning.

Slutsatsen är att arbetslivet av i dag inte kan definiera vad studenterna ska läsa. Och det var väl ändå bra att vi inte hade så mycket skeppsvarvsutbildning på 1980-talet efter alla varvsnedläggningar på 1970-talet?

Lärosätena ska erbjuda – med ett urval – utbildning som står på vetenskaplig grund, konstnärlig grund eller på beprövad erfarenhet. Inget annat.  Om man då konkurrerar om studenter, vem tar då ansvar för helheten? Troligen ingen, men om det finns tillräckligt med lärosäten, inriktningar och nytänkande så kan nya idéer slå igenom någonstans även i framtiden. Att göra om högskolesektorn till fem stora lärosäten i Sverige skulle inte främja nytänkande och nyskapande. Det är som att säga att ”20 stora företag i Sverige räcker fint”…

Men lärosäten kan inte vara hur små som helst, om de inte är strikt specialiserade som exempelvis Operahögskolan.

Studenterna jämför högskoleutbildning med andra möjligheter och vi måste tala om varför och hur. Vi måste bli hyggligare och vänligare när vi talar om detta. ”Kom hit och prata och pröva. Vad tänker du? Vad tror du att du inte klarar?” Här har vi gjort stora framsteg de senaste 20 åren.

Lärosätena konkurrerar också inbördes om pengar. Budgetpropositionen talar om vilka som ska få fler studenter och mer pengar, vilka ska få färre och varför.

Och vi konkurrerar även internationellt. Fler EU-studenter kommer att söka sig till Sverige i takt med att övriga europeiska universitet höjer avgifterna. Engelska studenter söker sig nu till Holland – snart upptäcker de även Sverige.

Finns Sverige som studiedestination? Det hänger på de utbildningar som vi kan erbjuda. Men det finns outnyttjade marknadsföringsfördelar med Sverige:

  • ett hyggligt stabilt samhällsskick
  • ett hyggligt bemötande mot utländska studenter oavsett deras hudfärg och
  • svensk exotism (vinterkonserter i Dalarna sent på kvällen i Mora i Bilprovningens lokaler…)

Men vi konkurrerar även levnadsmöjligheter för studenter, inte minst bostäder. Möjligheter att arbeta extra vid sidan av studierna, bra studiemiljö, bra kulturmiljö.

Den regionala konkurrensen är betydande och storregionerna gör att denna konkurrens ökar.

För vissa utbildningar spelar den kvalificerade verksamhetsbelagda utbildningen en stor roll – det gäller till exempel sjuksköterske- och lärarutbildningar.

Allt detta är kvalitetsfrågor för studenterna.

Sedan har vi konkurrensen om forskningsmedel som under en period varit inriktad på ”excellens” – ett begrepp som jag ogillar nästan lika mycket som ”de bästa”. Att satsa på de excellenta är att ge mer till dem som det redan har gått bra för, vilket leder till tre följdfrågor:

  • Hade de ont om pengar tidigare? – Nej.
  • Har de fått mer pengar? – Ja.
  • Har de lyckats använda pengarna? – Nej.

Man hade kanske kunnat få ut mycket mer genom att ge pengarna till de nästan excellenta? Dessutom är det så att den som är excellent i dag inte säkert ligger i framkanten i morgon. Hade excellenssatsningarna kommit 1980 så hade vi inte haft biovetenskaperna med på kartan i dag. Vi hade legat längre tillbaka på detta nya fält som växte fram tack vare samverkande entusiaster på olika naturvetenskapliga, medicinska och andra ämnen. Och satsar vi allt på detta fält nu så vet vi inte vad som inte kommer att finnas år 2030.

Jag är en varm anhängare av lite röra – inte en enda stor tanke som ska genomsyra allting (inte ens ”lite röra”). Ett brett spektrum och framför allt en inbjudan till studenterna.

Få saker är roligare för en rektor än att hälsa på nya studenter och få upptäcka hur olika de är. (Studenter med bakvända svarta kepsar är kulturvetare, om kepsen inte är svart och har idrottsmotiv så är det en idrottsstudent och är den obestämbar med näringslivsinslag så är det troligen en blivande högskoleingenjör…)

Men ungdomsstudenterna är underbara – lika underbara är de som använder den högre utbildningen för att definiera om sig själva och sina liv. De som säger ”jag har arbetat i mitt yrke i femton år – jag skulle kunna göra något annat”. Skälen kan vara yrkesskada, skilsmässa, ork, nyfikenhet, ny information, ny utbildning eller bara ”nu får det jävlar vara nog – nu gör jag det…”.

Det finns för närvarande två dominerande grunder till varför högre utbildning ska få finnas:

  • Förverkliga dig själv och
  • Arbetsmarknaden.

Men det finns ett tredje perspektiv som nästan aldrig nämns och det är medborgaren.

Vilken utbildning behöver man totalt sett ha i en region, en stad, en by, ett land eller en världsdel för att det ska vara bra. Vad behöver medborgarna kunna tillsammans? Det är som om detta perspektiv inte fanns, samtidigt har det varit oerhört viktigt ur ett historiskt perspektiv. Det var otroligt viktig när man höjde medborgarnas kunskap med folkskolan för 150 år sedan. Och att vi i dag har lika många doktorander i Sverige som vi hade gymnasister på 1950-talet så är det ett stort och viktigt steg. Men att klassa in olika sorters kunskap och säga att det är att ödsla om man ger resurser till humaniora, då gör man sig till en väldigt stark tolkare av samhällets förändring och utbildning. Alla bidrar tillsammans till den totala kunskapsnivån – de som går i mittfåran och blir grundskolelärare, de som går en lång väg och blir toppforskare i medicin, de som blir tandhygienister och alla de som läser konstiga kombinationer kors och tvärs som är självklara enbart för dem själva.

Denna utbildningsnivå är svår att definiera. Men den medför en förvärvad egenskap – reflektionen. Över sig själv, omvärlden och förändringar. Att ta ett steg tillbaka, betrakta och sedan handla på grundval av detta. Det är en kvalitet som är svår att mäta annat än som motståndskraft i svåra tider. Och den ger ingen garanti för att alla blir snälla och goda och inte beter sig bestialiskt mot varandra.

Men det är viktigt att erbjuda högre utbildning med andra lockbeten än ”satsa på dig själv – du blir något som du aldrig har kunnat tänka dig” eller ”du blir användbar”.

Om vi aldrig talar om medborgarperspektivet så kan vi få en alltför stor inriktning på den dagliga konkurrensen. Vi konkurrerar om studenter, medel, lärare, administratörer, forskare och inflytande över regelsystem – vilket är bra. Men även summan av det hela är bra. Inbjudan till vår omvärld: studenter, deras familjer, grannar och alla andra som vi har kontakt med och kan argumentera med varför det är viktigt med högre utbildning – i Sverige, i världen eller Västra Götaland.

Först då fullgör vi vår uppgift på allvar. Och här har lärosätena ett ansvar eftersom politiken i dag enbart talar om arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden och självförverkligande är två viktiga faktorer, men vi får inte glömma bort mer abstrakta frågor som samhället, omvärlden och framtiden. Frågor som är svårare att definiera, men det är detta som får människor att slåss för den fristående högre utbildningen. Se bara exemplen från den arabiska våren – det första regimerna försökte göra var att kontrollera och slå igen är universiteten som stod för tankens frihet.

Men man får inte se enbart rosenrött. Högskolorna är också institutionaliserade, ceremoniella vilket är bra för dem som klarar sig igenom men det är samtidigt frånstötande på många sätt. Uppsala universitet tar upp detta i en rekryteringsfilm för studenter: ”Uppsala universitet – men jag kan ju inte en enda snapsvisa…”.

Bärare av högre utbildning är ett lämpligt tema för NUAK. Om detta ska fungera, vara rättvist, framåtskridande, förändringsinriktat och inbjudande så måste ni vara med i detta. Det spelar egentligen ingen roll hur fint rektorerna välkomsttalar – det är hur ni bemöter studenterna som är verkligt avgörande. Det vet alla som någon gång kört fast men mötts av ett ”det här låter inte så bra, men det fixar vi…”. Någon som bemöter studenten på allvar.

Sammanfattningsvis:

  • byt ut uttrycket ”de bästa” mot ”tillräckligt bra” eller ”kom och bli bättre”,
  • erbjud studenterna möjligheter att definiera sig själva
  • främja medborgarperspektivet – hur kan vi tillsammans göra världen bättre?

Detta är det viktigaste för mig som exrektor – jag har mött så många som har definierat om sig eller har hittat någon ny väg i livet. Allt detta – med rätt hjälp och stöd – är vår uppgift: Att fortsätta en hög utbildningstradition som har förändrat världen nästan mer än någonting annat under de senaste 500 åren.