Autonomipropositionen våren 2010

Karin Röding, rektor Mälardalens högskola, tidigare ordförande i SUHF:s  expertgrupp för studieadministrativa uppgifter och sedan den 1 juli ordförande i VHS styrelse.

– Autonomi gånger konkurrens är lika med samverkan, sa Karin Röding. En omöjlig ekvation?

Propositionen innehöll ett antal delar:

• Organisation
• Anställningsfrågor
• Annan avreglering
• Ekonomi och styrning

Organisation – här ville regeringen ta ett steg tillbaka från att reglera hur universitet och högskolor ska vara organiserade internt. Det uppskattade många på ledande befattningar vid lärosätena, men inte alla på fakulteterna.

Anställningsfrågor – regeringen markerade att lärosätena inte har tagit sitt arbetsgivaransvar. Sättet som man har hanterat anställningar har lämnat en del övrigt att önska – för min del tog det nästan 20 år med projektanställningar och annat innan jag fick min första tillsvidareanställning.

När högskolesektorn omfattar en fjärdedel av all statlig verksamhet så är det rimligt att högskolor och universitet följer samma lagstiftning som gäller på den övriga arbetsmarknaden.

Annan avreglering – dels på utbildning på grund- och avancerad nivå, dels på forskarnivå. Men man gick inte lika långt som betänkandet så blev det ändå avreglering för forskarutbildningen. Och vissa saker finns kvar: bra när det gäller tillgodoräknande och förståelse för varandras utbildningar och innehåll i utbildningarna.

Detta var regeringens inspel i autonomisammanhang. Tarschys slutbetänkande efterlyste även självständiga lärosäten – det vill säga möjligheter för lärosätena att hamna utanför den statliga myndighetssfären. Men få lärosäten gick på den linjen i remissvaren, trots att många har ropat på mer frihet under lång tid. En förklaring kan vara att remisstiden sammanföll med brinnande finanskris 2008 när det kändes tryggare att vara kvar i den statliga familjen.

Konkurrens

Från latinet concurra = löpa samman, kollidera, sammandrabba.
Vad betyder konkurrens för vår verksamhet?  Flera områden berör oss direkt:

• ungdomskullarna,
• betalande studenter,
• omfördelning av resurser när man mister examensrättigheter (begreppet ”platser” utmönstrade vi från högskolan runt 1993, men politiker och journalister har ännu inte gått över till att tala i termer av resurser)

Den förestående minskningen av ungdomskullarna sätter stor press på högskolan, speciellt för de lärosäten som har byggt ut verksamheten kraftigt på senare år. Vidare finns 50 procentsmålet inte längre kvar – Utbildningsdepartementet har ändrat ambitionsnivån. Nedgången kommer inte att nå högskolorna samtidigt, men det står klart att högskolorna kommer att få konkurrera om färre studenter. Medianåldern för antagna studenter sjunker.

Den så kallade utbyggnaden (som egentligen är en omfördelning) kommer att baseras på söktryck och möjlighet att skaffa verksamhetsförlagd platser. Det är viktigt att möta såväl studenternas som arbetsmarknadens behov.

Vi har behov att få ut studenterna på arbetsmarknaden.

• Omfördelning istället för nya platser.
• Hög kvalitet i befintlig utbildning.
• Forskningsproposition kommer hösten 2012 – högskolorna kommer troligen att få konkurrera om de forskningsresurser som står till buds.

Sammantaget så minskar tillgängliga resurser för utbildningsområdet med 4 miljarder kronor.

Inaktiva studenter, nollpresterare – ingen ersättning ska gå ut till denna grupp. Högskolorna ska istället ägna sig åt dem som producerar i vårt system. Målet är att få bort hälften av de inaktiva, vilket motsvarar ungefär två procent av totalen. Men högskolorna kan inte avregistrera studenter och det finns problem med regelverket.

Andra satsningar är förstärkningar för tredjelandsstudenter. Stipendierna var otillräckliga förra gången, nu skjuter staten till ytterligare 20 miljoner kronor.
Biståndskraven mjukas upp – i stället för att stödja Sidas biståndsländer ska högskolorna nu följa OECD:s regler.

Samverkan – saknar definition i Nationalencyklopedin.

Regeringens fokus är samgående. Med minskade kullar förväntar sig regeringen att högskolorna själva diskuterar samarbete och samgående med andra lärosäten. Det vore kanske enklare om regeringen beslutade om vilka högskolor som ska gå samman? Utbildningsdepartementet har redan en önskelista för kommande sammanslagningar av lärosäten. En förutsättning för att ansvarsutskrävandet ska fungera är att sådana beslut fattas på den högsta politiska nivån – det är inte rimligt att rektorer eller styrelser ska bestämma om samgåenden.

Ekvationen ser kärv ut – men den kan gå ihop. Sverige är ett litet land som behöver samarbeta. Det ger högre kvalitet och flera högskolor verkar för ökad samverkan. Det svenska systemet behöver mer samverkan inom högskolan – jag vill överlämna en ros till alla er som har gått i bräschen för detta.