Antagningssystemet – finns det någon räddning?

Jörgen Tholin har forskat kring framställandet av nationella prov i främmande språk och de engelska delarna av högskoleprovet. Han har suttit med i Högskoleverkets inträdesråd under flera år.

Han listade fem krav som är rimliga att ställa på ett antagnings- och urvalssystem – det ska vara:

• effektivt såväl från student- som systemperspektiv,
• överblickbart och förutsägbart (inte minst för blivande studenter och deras strategiska val),
• rättvist mellan olika grupper,
• fritt från negativa konsekvenser för andra utbildningar och
• hållbart över tid.

Nuvarande system hanterar tre grupper:

• betygsgruppen 
• högskolegruppen och
• av högskolan beslutade urvalsgrunder.

Betygsgruppen

Gymnasiebetygen är de bästa om man ska bedöma prognosförmågan för hur studenten kommer att lyckas med högre studier. De flesta kompletteringarna därefter är luft.

Men betyg har ett inbyggt bekymmer i variationerna. De beror på vilken lärare man har, vilken skola man går i  och vilken huvudman skolan har – friskolor och kommunala skolor sätter olika betyg.

Resultaten från nationella prov är inte betygsgrundande, men är det rimligt att 75 procent av eleverna på vissa skolor får högre betyg än vad de skrivit på proven? Är det rättvist att använda detta betygssystem för antagning till högskolestudier?

Införandet av meritpoäng har fått fler gymnasieelever att läsa avancerade kurser i matematik och språk, men det finns inga bevis för att dessa elever skulle vara mer lämpade för högre studier. Betygens prognosförmåga blir sämre. Taktiska elever siktar hellre på att få ett halvdant resultat i en avancerad kurs med matte eller språk än att lyckas bra i något annat.

Det nuvarande målrelaterade betygssystemet har aldrig varit avsett att användas vid antagning – ändå är det det bästa prognosinstrument som skolan har haft!

– Det är bättre än såväl högskoleprovet som de gamla normrelaterade betygen när det gäller att prognosticera studieframgång på högskolenivå, säger Jörgen Tholin. Troligen på grund av att lärare sätter betyg på annat än vad de egentligen ska bedöma:

Lärarna tittar nämligen på

• elevernas flit,
• motivation,
• intresse,
• att de gör sina läxor,
• sitter ner,
• kommer i tid och
• kämpar.

Egenskaper som är bra att ta med sig in i högre studier – "sittfläsk"-faktorn ska inte underskattas...

Och här plockar flickor fler flitpoäng än pojkar, givet att de har gjort samma prestationer. Däremot finns det inga skillnader när det gäller etnicitet eller klass.

Högskoleprovet

Högskoleprovet har funnits sedan 1977. Från början var det tänkt som en andra chans till högskolan för 25-åringar och äldre som hade arbetat minst halvtid i fyra år, men efter några år blev provet öppet för alla.

Prognosförmågan är ganska dålig – för 25 procent av programmen i Sverige har högskoleprovet haft liten eller ingen prognosförmåga.

I de flesta andra länder testar man att den sökande kan vad elever bör kunna efter att ha gått gymnasiet. Men i Sverige – liksom i Israel, Singapore och USA – kör man inte rena kursprov utan mäter andra egenskaper som:

• förmåga att lösa komplexa situationer
• språklig kompetens och
• förmåga att läsa av figurer/tecken/symboler.

Högskoleprovet gynnar äldre svenska män med hög social bakgrund. Många delar – framför allt ordprovet – gynnar dem som har svensk etnicitet.

Högskoleprovet är inte längre en andra chans – tvärtom har det blivit näst intill obligatoriskt för den som vill komma in på attraktiva utbildningar.

Särskilt urval

Gruppen "av högskolan beslutade urvalsgrunder" används inte så mycket av lärosätena – delvis på grund av oklara regler men framför allt för att detta kräver hög kompetens och stora resurser: det kostar på att gör intervjuer och gå igenom arbetsprover – dessutom ger det lätt en socialklassmässig snedfördelning.

Centralisering och politikerstyrning ger snårigt system

Nya urvalsgrupper introduceras och gamla tas bort regelbundet. Förändringsbesluten bakom är ofta illa underbyggda och när media belyser konsekvenser säger ansvariga politiker att "så här var det inte tänkt – vi kommer omedelbart att rätta till detta..."

Tack vare detta ständiga korrigerande är det svenska antagnings- och urvalssystemet nu så otroligt komplext att ytterst få människor i Sverige kan förklara hur det fungerar. Men ledningarna för lärosätena vet inte om problemet och ingen diskuterar vad vi skulle kunna ha istället.

Grundfrågan för alla rektorer vid Sveriges lärosäten borde vara: "Vilka studenter tar vi in och vill vi få in i systemet?"

En möjlig lösning vore att lägga över hela systemet på lärosätesnivå, även om detta skulle minska överblickbarheten och tydligheten för studenterna.

Eller om det gick att organisera urvals- och antagningssystemet på samma sätt som Riksbanken: lyft bort frågan från den politiska nivån och låt en oberoende myndighet fattas besluten.

I vilket fall är det tydligt att dagens urvals- och antagningssystem klarar få av de krav vi bör kunna ställa på det.